Erik Dahlbergh och Suecia antiqua et hodierna
Text: Jonas Nordin
Introduktion
Erik Dahlbergh är en av de märkligare gestalterna i Sveriges 1600-talshistoria. Han hade en enkel härstamning och blev tidigt föräldralös, men gjorde en enastående klassresa i den expanderande svenska statsapparaten.
Hans yrkesbana var i första hand militär, men hans kulturella intressen spände över vida fält. För eftervärlden lever hans namn främst i förbindelse med det stora topografiska planschverk, Suecia antiqua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”, som han arbetade med mer än halva sitt liv. I över 350 gravyrer, till största delen framställda efter Dahlberghs förlagor, avbildades historiska och samtida sevärdheter i det samtida Sverige. Dahlberghs bilder har blivit både beundrade och kritiserade, men faktum kvarstår att det är den första bildsvit som gör det möjligt att skapa sig en systematisk bild av ett svenskt förflutet. Före Dahlberghs insatser är Sveriges historia ett visuellt mörker.
Erik Dahlbergh – krigare och tecknare
Erik Jönsson Dahlbergh (1625–1703) var en mångbegåvad person som gjorde en remarkabel karriär i den svenska stormakten. Han var född i Stockholm och kom från förhållandevis enkla hemförhållanden. Bägge föräldrarna var av bondesläkt. Fadern, som var bokhållare i länsförvaltningen, dog då Erik var fyra, modern sex år senare.
Farbrodern Erik Eriksson, adlad Svanfelt, blev förmyndare åt Erik Jönsson. Efter grundläggande skolgång i hemlandet sändes den tolvårige Erik Jönsson till Hamburg för att gå i skriv- och räkneskola. Tre år senare anställdes han vid den svenska provinsförvaltningen i Pommern. Hans chef Gert Rehnskiöld såg den unge gossens kapacitet och kom att gynna hans vidare karriär. Trettioåriga kriget pågick ännu och Erik Jönsson kom naturligt i kontakt med den svenska militären. Tack vare sina färdigheter i teckning och matematik fick han 1647 anställning i fortifikationen, snart med titeln ingenjör.
Ett par år efter westfaliska fredsslutet sändes Erik Jönsson till Frankfurt am Main för att kräva in Sveriges krigsskadestånd. Han blev kvar i tre år, fortbildade sig och lärde känna stadens livaktiga förlagsverksamhet. Efter avslutat uppdrag företog han resor i Syd- och Mellaneuropa innan han återvände till Stockholm 1654. Sedan han gått miste om en militär kommendering följde han i stället två adelsynglingar som informator på deras kontinentala bildningsresa. På den vägen kom han bland annat till Italien där han besökte Venedig, Rom, Neapel, Palermo och andra orter. Under resan lärde han känna den blivande hovmålaren David Klöcker, senare adlad Ehrenstrahl. De övade sig tillsammans i teckning och grundlade en vänskap och ett samarbete som varade livet ut.
Efter Karl X Gustavs anfall mot Polen 1655 blev Erik Jönsson kallad till krigsskådeplatsen för att arbeta vid fältfortifikationen som generalkvartermästarlöjtnant. Han följde kungen under hela fälttåget och tecknade av bataljer och befästningar. Han deltog i krigståget mot Danmark 1657–1658 och rekognoserade isen inför tåget över Bält.
Efter frederna och Karl X Gustavs död utnämndes han till överstelöjtnant för Södermanlands regemente och adlades under namnet Dahlbergh i november 1660. Åren 1667–1668 reste han på olika uppdrag i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England innan han utsågs till kommendant i Malmö. I september 1674 befordrades han av Karl XI till överste och generalkvartermästare med ansvar för alla rikets befästningar. Dahlbergh deltog i flera slag under skånska kriget och utnämndes till krigsråd.
Efter kriget var han kommendant i Landskrona innan han 1687 gjorde några snabba karriärkliv och upphöjdes till generalmajor, friherre och landshövding i Jönköpings län. Sex år senare klättrade han ytterligare och blev greve, kungligt råd, fältmarskalk och generalguvernör över provinserna Bremen och Verden. År 1696 utnämndes han i stället till generalguvernör i Livland, vilket blev hans sista befattning. Han beviljades avsked i april 1702, nio månader före sin död i Stockholm den 16 januari 1703.
Dahlbergh hade 1666 ingått äktenskap med Maria Eleonora Drakenhielm (1650–1680). Hon avled trettio år gammal efter att ha fött åtta barn. Endast två döttrar överlevde Dahlbergh, och hans greveätt dog ut med honom.
Inledning och tidig produktion – den franska perioden 1667–1674
Uppslaget hade Dahlbergh fått under tiden i Frankfurt där han kommit i kontakt med förlagshuset Merian, som specialiserat sig på historiska och topografiska planschverk. Dahlbergh levererade egna förlagor till några bilder i Merians samtidskrönika Theatrum Europæum. När han fick regeringens privilegium på ”Suecian” hade han förmodligen en del redan färdiga teckningar, men omedelbart därefter inleddes en intensiv teckningskampanj under resor i främst Mälardalen. Åren därefter vidgades omkretsen något och när Dahlbergh reste till Paris på hösten 1667 hade han ritat av ett sjuttiotal platser från Linköping i söder till Örbyhus i norr.
I Sverige fanns inga yrkesmän som kunde framställa koppargrafik av önskad kvalitet. I stället anlitade Dahlbergh några av tidens främsta franska gravörer: Jean Marot, Jean Le Pautre, François Campion, Nicolas Cochin samt Adam och Nicolas Perelle. Deras uppgift var framför allt att gravera plåtar till den historia om Karl X Gustavs bragder som Dahlbergh arbetade med parallellt och som prioriterades av regeringen; det verket utgavs 1696/1697 med text av statsvetaren Samuel von Pufendorf och 114 gravyrer huvudsakligen efter Dahlberghs förlagor. Suecian var mer av ett sidoprojekt och Dahlbergh hade ännu inte beviljats ekonomiskt stöd för arbetet.
Dahlbergh stannade i Paris i omkring ett år. När han återvände till Sverige sköttes de lokala kontakterna först av studenten Samuel Agriconius (Åkerhielm), sedan av Sveriges resident i staden Johan Ekeblad och sekreteraren Nils Eosander. Mellan 1667 och 1674 etsades ett sjuttiotal plåtar i Paris. I slutet av perioden hade de flesta förlagorna kommit till användning. För att fortsätta arbetet krävdes nya teckningsresor, men Dahlbergh var nu upptagen med andra uppgifter och i början av 1675 bröt skånska kriget ut. Detta och andra omständigheter kom att medföra ett decennielångt avbrott i arbetet med Suecian.
Suecians tänkta utformning
Suecian som vi känner den i dag utgör bara en del av det tilltänkta projektet. Från 1661 arbetade Dahlbergh efter en konsekvent plan och eftersom han flitigt noterade vad som åstadkommits och vad som återstod har vi en god bild av verkets planerade utformning.
Dahlberghs främsta förebild vad förlagshuset Merians Topographiæ Galliæ, utgivet i tretton volymer 1655–1661. Här beskrevs alla Frankrikes provinser i text och gravyr. Planschernas format och komposition kopierades i Suecian. Topographiæ Galliæ bands i stående format och de liggande planscherna veks därför på mitten innan de infogades. Så ville Dahlbergh även se Suecian – den liggande presentationsform som blivit den vanligaste etablerades senare.
Dahlbergh avsåg att dela in verket i fyra volymer: Stockholm och Uppland; övriga Svealand och Norrland; Götalandskapen; Finland samt de utrikes provinserna i Baltikum och Tyskland. Bilderna till den första volymen färdigställdes i det närmaste enligt plan. Norrlands städer och någon enstaka fornlämning är graverade, och mycket mer hade inte Dahlbergh avsett. Bland Götalandskapen saknas vyer från Skåne och Blekinge, bortsett från Karlskrona; här skulle kompletteringar göras. Finland representeras enbart med sina landskapsvapen – bland de sista motiv som graverades – och utsikter över staden Viborg respektive Kastelholm på Åland. De utrikes provinserna saknas helt i materialet.
Meningen var att verket skulle ha en lång beskrivande text, just som Merians topografiska arbeten. Av detta var det mycket lite som verkställdes, men de typografiska dekorationer – vinjetter och anfanger – som skulle pryda texten färdigställdes på 1690-talet. Noterbart är att gravyrerna och bevarade textutkast inte stämmer överens dispositionsmässigt.
Textförfattandet
Den 28 mars 1661, samma dag som Dahlbergh erhöll privilegium på sin topografi, avgick befallning från förmyndarregeringen till Johannes Loccenius att han skulle bistå med texter på latin till det planerade verket. Loccenius var professor i statskunskap i Uppsala samt rikshistoriograf. Han var född i Holstein och tämligen opåverkad av den nationalromantiska och självförhärligande historieskrivning som grasserade i Sverige vid denna tid.
Loccenius skrev i en saklig och korthuggen stil och när Dahlbergh reste till Paris 1667 var texterna i stort sett klara. På grund av det långa avbrott som uppstod efter 1674 kom de dock aldrig till användning.
Inte förrän 1690 anlitades en ny skribent: rikshistoriografen Claudius Örnhielm. Han grep sig an verket med överambitiöst nit – det var för övrigt han som föreslog titeln Suecia antiqua et hodierna, ”Det forna och nuvarande Sverige”. Arbetsnamnet hade varit ... et moderna, men Örnhielm påpekade att det var italienska snarare än korrekt latin.
Örnhielm gjorde en disposition i sex böcker om sammanlagt 65 kapitel, vilket inte var helt anpassat till Dahlberghs upplägg. Örnhielm efterlämnade många anteckningar och utkast men ett provark från 1694 om åtta sidor var allt som lämnade tryckpressen. Av det vet vi i vilket fall att man nu planerade parallelltext på latin, svenska franska och tyska.
Örnhielm avled 1695 och ersattes av den nye rikshistoriografen Petrus Lagerlöf, professor i filologi i Uppsala. Lagerlöf började om från början och satte upp en rimlig arbetsplan, som han ganska snart började frångå. Projektet ändrade inriktning och ambitionen växte, men han levererade ganska regelbundet vad han skulle. Sommaren 1698 inleddes äntligen tryckningen; språken var nu enbart latin och svenska. Elva tryckark om 88 sidor hann tryckas på detta sätt i en upplaga om 1 500 exemplar innan även Lagerlöf gick ur tiden.
Det hann tryckas ännu tre ark, delvis kompletterade av efterträdaren Olof Hermelin, men sedan avstannade arbetet. Stora nordiska kriget bröt ut år 1700, Dahlbergh avled 1703, Hermelin, som övertagit ansvaret, försvann vid Poltava 1709 och det svenska stormaktsväldet gick i graven. Ytterligare två författare hann utses – Bengt Högvall och Samuel Auséen – men ingen av dem avsatte något i tryckt text.
Graveringen fortsätter – den holländska perioden 1688–1715
Under 1670-talets andra hälft hade teckningsarbetet i stort sett legat nere, men från 1680-talets början och fram till 1703 framställdes omkring 170 nya gravyrförlagor. Det var främst Götalandskapen som avbildades, vilket gick lättare sedan Dahlbergh blivit landshövding i Jönköping. För somliga motiv, inte minst Norrlands städer, fick Dahlbergh hjälp av andra tecknare – antikvarier, fortifikationsofficerare med flera.
I juli 1684 hade Karl XI efter Dahlberghs hemställan beslutat att anslå statsmedel till Suecian. I stället för att förlägga arbetet till utlandet kunde Dahlbergh nu engagera en gravör i Sverige. Herman Padtbrugge anställdes 1686 men avled inom ett år efter att ha producerat nio gravyrer. Johann Jacob von Sandrart i Nürnberg levererade en gravyr, men samarbetet avbröts därefter.
Genom förläggaren Nicolaes Visscher i Amsterdam rekryterade Dahlbergh i stället holländaren Willem Swidde, som 1688 bosatte sig i Stockholm. Han gjorde först gravyrer till Karl X Gustavs historia, men från 1690 arbetade han uteslutande med Suecian. Swidde var en mycket skicklig gravör som dessutom kunde förbättra många av motiven efter självsyn på plats. Fram till sin död 1697 hann Swidde färdigställa 84 plåtar till Suecian. En period hade han hjälp av svensken Erik Reitz, som producerade ytterligare ett trettiotal gravyrer. Ett tjugotal motiv lät Swidde utföra i Nederländerna.
Genom Visschers förmedling lyckades Dahlbergh enrollera en annan holländare: Johannes van den Aveelen, som kom att bli den mest produktive gravören. Han kom till Sverige i oktober 1698 och arbetade med Suecian fram till 1715, alltså ett drygt decennium efter Dahlberghs död. När han lade ned etsnål och gravstickel hade han färdigställt inte mindre än 143 plåtar.
På våren 1702 övertog Kanslikollegium till Dahlberghs stora förbittring inseendet över Suecian. Det formella ansvaret lades i Olof Hermelins händer. Även om det smärtade Dahlbergh att förlora tillsynen över sitt skötebarn hade det den goda följden att arbetet drevs vidare även efter hans död. Från 1708 leddes arbetet av Elias Brenner, assessor i Antikvitetskollegiet och själv en skicklig miniatyrmålare och gravör. Han framställde själv de sista förlagorna, som föreställde Finlands landskapsvapen och graverades av Aveelen.
Efter 1715 graverades inga fler motiv. Förlagorna var slut och krig och ockupation medgav inga flera teckningsresor. Karl XII hade dessutom strukit posten för en gravör ur Kanslikollegiets budget, så det fanns inte längre något löneutrymme för Aveelen. Det fattades inget beslut om att lägga ned arbetet utan Sueciaprojektet kan sägas ha självdött.
Teknik och framställning
Att framställa koppargravyrer var en omständlig process i många led. Inte sällan kunde det gå flera decennier från första skiss till färdigt tryck.Teckningsmaterialet kan delas in i flera kategorier: skiss, renritning, förlaga. Sedan motivet överförts till kopparplåten gjordes provtryck som kontrollerades och justerades, ibland i flera omgångar, innan den färdiga gravyren framställdes.
Processen kunde se olika ut beroende på upphovsman, men den överväldigande delen av gravyrförlagorna framställdes av Dahlbergh själv. Han utgick från blyertsskisser som han ofta själv utfört på plats inför motivet. Dessa visar vad han hade för ögonen, utan tillägg. Vid skrivbordet utförde han sedan en renritning, som ibland innebar att han kombinerade flera skisser till en bild. Renritningen låg till grund för en förlaga, som liknade den färdiga gravyren så mycket som möjligt, med grålaverad skuggning. Denna sorts ambitiösa förlagor blev ovanligare över tid – gravören klarade sig ofta med enklare renritningar och kompletterade själv med staffagefigurer och skuggeffekter.
Den gravyrteknik som användes var etsning på kopparplåt. Kopparplåten täcktes med en etsgrund bestående av tunn hartslack. Motivet ristades i etsgrunden med en nål. Sedan lades plåten i ett syrabad, som frätte spår i plåten där den inte skyddades av etsgrunden. Sedan etsgrunden tvättats bort kunde motivet bearbetas vidare med ett vasst verktyg, en gravstickel.
Det fanns olika tekniker att överföra motivet från förlaga till kopparplåt. Om man framställde en spegelvänd förlaga kunde den läggas på plåten och konturerna punkteras eller kalkeras direkt i etsgrunden för att sedan fyllas i. Motivet blev då rättvänt i trycket. Denna teknik användes enbart av Herman Padtbrugge, som framställde sina egna förlagor.
Dahlberghs förlagor var alltid rättvända, vilket innebar att de måste spegelvändas i överföringen. En vanlig metod var att lägga bilden på ett rödfärgat underlag och fylla i konturerna. Motivet framträdde då som en linjeskiss på baksidan. Ett infärgat blad lades på plåten och teckningen placerades med framsidan neråt över detta. Motivet kalkerades än en gång med ett trubbigt verktyg varpå teckningen framträdde som en skuggning i etsgrunden som sedan fylldes i med etsnål. Normalt var det bara byggnader och raka linjer som överfördes på detta sätt, medan figurer och växtlighet kopierades på fri hand från motivet.
I detta första, etsade skick gjordes provtryck av plåten för att se var det krävdes ytterligare bearbetning med gravstickel. Felaktigheter i motivet kunde rättas genom att plåten hamrades ut.
Sista momentet var att tillföra texten. Det gjordes alltid med gravstickel och ofta av specialiserade gravörer. Provtryck kallas ibland avant-les-lettres, ”före bokstäverna, eftersom de saknar den färdiga texten.
Koppartryck är en djuptrycksteknik. Trycksvärtan arbetades in i de graverade fördjupningarna och överflödig färg torkades bort. Papperet fuktades för att sluta tätare mot plåten och plåten valsades under högt tryck. Mellan varje tryck behövde plåten infärgas på nytt.
Tryckningen slet på plåtarna och efter en tids användning var det ofta nödvändigt att retuschera motivet. Detta gör att små variationer kan uppträda i bladen.
Suecian under 1700-talet
Sedan arbetet avstannat 1715 producerades inga flera bilder till Suecian. Stora nordiska kriget avslutades genom en serie freder 1719–1721. För att lösa rikets skuldkris inrättades Riksens ständers kontor, föregångare till Riksgälden. Suecia-materialet medräknades i de tillgångar man ansågs sig kunna slå mynt av. Kring mitten av 1720-talet inventerades samlingarna – somliga blad fanns i upplagor upp till 1 500 exemplar eller mer, medan somliga andra helt saknades. Försöken att återuppliva textförfattandet blev resultatlösa, men de blad som saknades trycktes upp och ett register upprättades. På så sätt sammanställdes en upplaga om 600 exemplar, som började säljas 1729 eller 1730. Denna upplaga var slutsåld mot slutet av 1740-talet, men en stor mängd udda blad såldes ännu styckevis.
foto: Jens Östman Kungliga biblioteket
Här kunde historien om Suecian ha tagit slut om inte den stora branden i Klara i Stockholm 1751 oväntat väckt nytt liv i den. Bergsdirektören Daniel Tilas, som bodde i de drabbade kvarteren, fick se sin gård och alla ägodelar gå upp i lågor. I försöken att rekonstruera sitt bibliotek vände han sig till Riksens ständers kontor för att skaffa fram en ny Suecia-volym, men där fanns inget komplett exemplar att få. Han tog då på sig att själv verkställa ett nytryck efter att Vetenskapsakademiens gravör Carl Bergquist fått retuschera plåtarna.
Fram till 1766 framställdes 450 exemplar på detta sätt. Sedan Riksens ständers kontor lagts ned fördelades upplagan mellan Kanslikollegium, att användas som statsgåva, och Kungliga biblioteket, att förstärka förvärvsbudgeten och användas i bytesverksamhet. Biblioteket hanterade detta lager fram till 1855, då återstoden såldes på auktion.
Erik Dahlberghs egna papper, inklusive handteckningarna till Suecian, överlämnades strax före eller omedelbart efter hans död till Kanslikollegium och Riksarkivet. Efter Gustav III:s död överfördes teckningarna till det nyinrättade Kongl. museum, ursprunget till Nationalmuseum. Plåtarna hanterades från 1720-talet av Riksens ständers kontor innan de överlämnades till Kungliga biblioteket 1770.
På 1880-talet omorganiserades de statliga lärda verken. Dahlberghs handteckningar överfördes därvid tillsammans med lejonparten av den skriftliga dokumentationen till Kungliga biblioteket medan kopparplåtarna flyttades till Nationalmuseum. Sådan är uppdelningen än i denna dag även om fragment av samlingarna också återfinns på Riksarkivet och Uppsala universitetsbibliotek.
Faksimil- och reproduktionstryck
Sedan de sista resterna av den ursprungliga upplagan och Tilas’ tilltryck försvann från marknaden 1855 har flera faksimil- och reproduktionstryck sett dagens ljus. Den första gavs ut av Per Adolf Huldberg 1856 och ånyo 1857–1858. Huldberg hade förvärvat Kungliga bibliotekets restupplaga och hans avsikt var att komplettera dessa gravyrer med litografiska reproduktioner. Det är tveksamt om detta någonsin gjordes; i vilket fall torde de inte ha förslagit långt givet verkets stora efterfrågan. Kända exemplar av Huldbergupplagan består uteslutande av litografier. Denna upplaga försågs också med en beskrivande text av Carl Ferdinand Lindström, amanuens vid Kungliga biblioteket.Redan 1864–1865 utgavs en ny upplaga genom Ph. H. Mandel. Reproduktionerna var i denna utgåva sämre än i Huldbergs och motiven hade krympts omkring 20 procent. Även denna utgåva hade en beskrivande text, delvis kopierad efter Lindströms.
Vid sekelskiftet 1900 utgavs en upplaga med vetenskapliga anspråk av Wahlström & Widstrand genom riksantikvarien Hans Hildebrand. Reproduktionerna var bättre än i de tidigare upplagorna, men verkets stora förtjänst låg i de historiska kommentarerna.
Än mer pedagogisk var den så kallade folkupplaga, som utgavs av gymnasielektorn Aron Rydfors på Fröléen och comp:s förlag. Varje objekt blev ingående beskrivet i text. Formatet var stor stående kvarto och bilderna var rejält krympta. Gravyrernas detaljer gick därmed förlorade, men i gengäld åstadkoms en utgåva som man enkelt kunde bläddra och läsa i. Den första upplagan 1910 följdes av nya 1911, 1924, 1928 och 1935.
Inför trehundraårsminnet av Dahlberghs födelse utgav Wahlström & Wistrand 1920–1924 en ny utgåva med en omfattande text författad av amatörhistorikern Erik Vennberg. Han utredde Suecians komplicerade utgivningshistoria och gav gravyrerna en säker datering. Värdet av utgåvan ökades av reproduktionerna, som är de bästa som åstadkommits bland nytrycken. Denna utgåva publicerades på nytt 1983, men då med väsentligt sämre reproduktionsteknik.
I mitten av 1960-talet publicerade religionshistorikern Åke Ohlmarks en volym med förminskade reproduktioner av Suecians gravyrer, vilka kompletterades med bilder ur andra äldre bildverk och beskrivningar ur samtida källor. Sammanlagt fem utgåvor publicerades mellan 1965 och 1978.
Det är att märka att några av Suecians originalplåtar hade förkommit före 1800-talets början och dessa motiv nygraverades därför av Samuel Andersson. Dit hör Hudiksvall, Rommelborg och en bit av Drottningholm från söder. I samtliga nytryck är det Anderssons kopior som reproducerats.
Åren 1963–1970 utgav folklivsforskaren Sigurd Wallin och Norstedts en värdefull utgåva i fyra volymer med fotografier av alla kända Suecia-teckningar.
Källor och litteratur
Litteraturen om Erik Dahlbergh och Suecian är omfattande. Här nämns bara de viktigaste källorna med direkt bäring på verket. I den förtecknade litteraturen finns i allmänhet mer utförliga hänvisningar.KUNGL. BIBLIOTEKET (KB)
Handskriftssamlingen
Fe.14 ”Örnhjelm, Suecia Antiqua et Hodierna”, I:1–7
Fm. 51 ”Regements-Quartermästarens Petter Rudbecks Småländska Antiquiteter”
M 11:1 Brev från författarna av Suecia-verket till Erik Dahlbergh
M 11:2 Erik Dahlberghs brevkoncept rörande Suecia-verket
M 11:3 Brev till Erik Dahlbergh rörande Sueciaverket från Kungl. Maj:t och enskilda personer
M 11:4 Loccenius’ specialbeskrivning över Suecia-verket
M 11:5 Örnhielms generella beskrivning till Suecia-verket jämte Bergius’ översättning därav
M 11:6 Lagerlöfs beskrivning till Suecia-verket jämte hans egenhändiga koncept
M 11:7 Erik Dahlberghs anteckningar m.fl. papper rörande Suecia-verket
M 11:8 Topografiska anteckningar och skrivelser för texten till Suecia-verket
M 12:1–3 Kassaräkningar för Suecia-verket
M 12:4 Partier ur ovannämnda samlingar, ursprungligen stulna från Riksarkivet, senare förenade i ett band, märkt Nescher 75
M 12:5 Förteckningar över till Suecia-verket hörande kopparplåtar, ävensom handlingar rörande detsamma kompletterande genom Tilas under 1750–1760-talen
M.17 Loccenius, ”Brevis Descriptio Sveciæ”
Kart- och bildsamlingen
Dahlb., vol. I–XII ”Sueciasamlingen” (vol. XII innehåller teckningar till Karl XI:s och Karl XII:s historia)
Dahlb. AL (avant-les-lettres och provtryck)
Dahlb. Vinjetter Erik Dahlberghs vinjetter till Sueciaverket
MS 82 Neschers samling av handritade utsikter
Tilas samling, 1–3 Suecia antiqua et hodierna, ex. H
UPPSALA UNIVERSITETSBIBLIOTEK
Handskriftsavdelningen
E 471 Brev och handlingar rörande Dahlbergh
U 147 Handlingar rörande Sueciaverket
Palmskjöldska samlingen
Topographica, vol. 263, 274–276, 279, 286, 292–293, 296–297, 301–302, 305–306, 308, 311
Tryckta källor
Björnstierna, Johan, ”Berättelse om arbetet med det så kallade Sveciæ-verket, eller det i koppar stuckna verket Svecia antiqua & hodierna, samt den därtill ämnade historiska och topografiska beskrifningen; efter authentiske handlingar därom”, i Kongl. Vitterhets Historie och Antiquitets Academiens handlingar, 8 (Stockholm 1808)
Dahlbergh, Erik, Dagbok (1625–1699). För första gången fullständigt efter de i Upsala och Stockholm bevarade originalmanuskripten utgifven med inledning av Herman Lundström (Uppsala & Stockholm 1912)
—, ”En Stockholmsbeskrivning av Erik Dahlberg från omkring år 1662”, Gunnar Bolin och Erik Vennberg (utg.), Samfundet Sankt Eriks årsbok 1925
Wallin, Sigurd, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, 1–4 (Stockholm 1963–1970)
Bearbetningar
Bring, Samuel E., ”Sueciaverket och dess text”, Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1937 (Uppsala & Stockholm 1937)
Ericsson, Ernst & Vennberg, Erik, Erik Dahlberg. Hans levnad och verksamhet – till 300-årsminnet 1625–1925 (Uppsala 1925)
Folcker, Erik Gustaf, ”Stockholmsbilder från Karl XII:s dagar. Studier i Erik Dahlberghs ’Suecia antiqua et hodierna’”, Ord och bild, 7 (1898)
Klemming, Gustaf Edvard, Ur en antecknares samlingar (Stockholm 1868–1873)
—, Ur en samlares anteckningar (Stockholm & Uppsala 1883–1886)
Lindblad, Sven, ”Petter Rudebeck som fornforskare”, Hyltén Cavallius-föreningen för hembygdskunskap och hembygdsvård, årsbok 1938
Lithberg, Nils, ”Erik Dahlberghs resor i Sverige”, Svenska vägföreningens handlingar, 3:3 (1919)
Magnusson, Börje, Svenska teckningar. 1600-talet (Stockholm 1980)
—, Att illustrera fäderneslandet. En studie i Erik Dahlberghs verksamhet som tecknare (Uppsala 1986)
Magnusson, Börje & Nordin, Jonas, Drömmen om stormakten. Erik Dahlberghs Sverige (Stockholm 2015)
Nyman, Thure, ”Dahlbergs Suecia”, i Berömda böcker, Bokhistoriska uppsatser (Stockholm 1956)
Simonsson, Ivar, ”Erik Dahlberghs arkiv”, Meddelanden från svenska riksarkivet, N. F. 1 (Stockholm 1923)
Stormaktsid. Erik Dahlbergh och bilden av Sverige, red. Leif Jonsson (Lidköping 1992)
Wallin, Sigurd (utg.), Kring Svecia antiqua (Stockholm 1967)
Vennberg, Erik, ”Erik Dahlberg. Några ord till trehundraårsminnet av hans födelse”, Ord och bild, 34, (1925)
—, ”Verkets historia”, i Svecia antiqua et hodierna (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1924)
Wollin, Nils G., ”Suecia antiqua et hodierna i ny upplaga”, Ord och bild, 34 (1925)
Östman, Nils, ”Förteckning över stockholmsbilder, III. Inledning till stockholmsbilderna i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna”, Samfundet Sankt Eriks årsbok, 1919–1920